Tankar om det som var, men nu bara är en dröm

Tänk att få vandra med dig vid min sida, och även om jag inte kan se dig, så är du ändå närvarande, i mina tankar.

I mina tankar vandrar vi gatan fram, vi pratar om ditt och datt och om ingenting. Solen skiner, fåglarna kvittrar och allt är fint.

~

Soliga dagar får mig alltid att tänka på Mamma. Då hon älskade solen, och tog varje tillfälle som gavs till att njuta av dess strålar. Nu när jag själv är mamma, så kan jag se mycket av min mamma i mig själv. Det fina med att vara ute i naturen, att sitta i en skogsdunge som fullkomligt badar i sol och bara njuta. Rofylldheten som lägger sig som ett täcke över mig av att gå en kvällspromenad. Att gå förbi utanför på gatan och blicka in hos folk, och fundera över hur dem lever och vad dem gör.

Under en hyfsat lång period nu har jag drömt en hel del om mitt barndomshem och i området där jag själv växte upp. I drömmarna är jag tillbaka, och allt är som förut, fast ändå inte.

8 år av saknad…

Idag är det inte vilken dag som helst, för det är nämligen min Mammas och Idas Mormors födelsedag. 66 år sedan min mor såg dagens ljus för allra första gången, och 8 år sedan hon gick bort.

Jag har tänt ett litet ljus bredvid Mammas fotografi och även ställt dit en bukett med vackra tulpaner. Tulpaner var en av Mammas favoritblommor, och därför blir jag alltid extra glad när jag ser tulpaner.

20170130_184340

Mamma du är så oändligt älskad och saknad…

Mors dag, Mamma Mia och saknaden efter Mamma

Mitt första år som jag stolt kan kalla mig själv för Mamma såhär idag på Mors dag. Idag har jag tänkt en hel del på min Mamma. Vad vi hade gjort en dag som denna om hon hade levt. Hade mamma och pappa kanske varit här hemma hos oss och hälsat på? Eller hade jag och Ida kanske varit hem till dem idag? Hade de bott kvar i huset i Täby? Eller hade de bott i en lägenhet som de pratade om ibland? Hade vi kanske träffats ute på landet idag? Så många frågor, men inga svar…  Tiden läker inte alla sår, den gör det bara lättare att leva med dem. 

När jag nattade våran älskade dotter idag, och satt och sjöng godnatt-visor för henne, så började tårarna rinna. Jag satt och tänkte på när jag själv var liten och min mamma sjöng ”Sov du lilla videung” för mig. Tiden går så fort. Det är ofta, ofta som jag känner att jag skulle vilja stoppa tiden. Speciellt nu sedan jag själv fått barn. Jag vill bara vara kvar i stunden.

Jag satt där på sängkanten nu ikväll och tänkte: ”vad kommer våran dotter minnas att jag sjöng för sånger för henne när hon var liten?” Jag satt och tänkte tillbaka till för en ca 20 år sedan, då jag var 10 år och jag minns så väl när vi var i skogen vid Lilla sjön och plockade gula kantareller, och blåbär. Vi sjöng alltid ”vi gå över daggstänkta berg fallera…” Den hörde liksom till på något vis.

På tv nu ikväll visade dem långfilmen Mamma Mia! på 1:an. När den var ny (2008) gick jag och Mamma och såg den på bio. Åh jag tyckte att den var så bra! Det tycker jag i och för sig idag med! Det var många minnen som dök upp när jag återsåg den ikväll.

Mamma. Det är så mycket jag skulle vilja säga till dig, som aldrig blev sagt. Så många frågor som inte kan få något svar. Funderingar som alltid kommer att stanna vid att vara just funderingar- utan svar. Det är så mycket som jag vill berätta om för dig. Så många platser som vi aldrig hann besöka. Men jag hoppas och tror att någon dag möts vi igen <3 Tills dess ska jag vara den bästa mamman som jag bara kan till Älskade Ida <3 

Det allra finaste

Det här inlägget kommer nog med all säkerhet att bli ett av mina längsta 😉

Länge, länge har jag tänkt att skriva det här, men jag har skjutit på det och inte tagit mig tid till det. Men nu så.

~~~

Jag är så bauta – superduper – överlycklig – kan inte tro det är sant – nypa sig i armen – känsla över att jag är Gravid. Kroppen är sååå fascinerande! Att min kropp kan klara av att bära ett barn i 9 månader. Från det där pyttepyttemini-lilla embryot till att det faktiskt om några veckor är en fullt utvecklad, riktig bebis! Det är helt otroligt tycker jag.

Att bli Mamma är något jag längtat efter ett bra tag. Men det har varit så mycket annat.. Det är så mycket som ska stämma in… Och så har inte tiden varit den rätta helt enkelt.

Tänk att jag snart kommer att kunna kalla mig själv för Mamma… Det är så STORT. Större än vad jag någonsin kan förstå. Har ännu liksom inte riktigt förstått att jag är gravid…

9 månader… Det är en lång tid, men samtidigt så kan den inte gå fortare. Vissa dagar känns det som att tiden springer förbi, och man inte riktigt hinner med. Men jag tror att man behöver verkligen dem här månaderna på sig för att mogna. Kroppen ska mogna och kunna utveckla ett barn. Och så ska även knoppen göra. För det handlar nog minst lika mycket om den psykiska mognaden, som om den fysiska.

Men samtidigt i all den här lyckan så finns det en sorg. Jag önskar så att min älskade Mamma hade levt, och fått vara med om detta. Att hon och Pappa skulle få bli morföräldrar tillsammans. Att dem två skulle få dela den lyckan och den glädjen som det innebär. Mamma fattas mig. Hon fattas pappa och mig. 

Jag önskar så att jag hade haft Mamma att ringa när jag undrar över saker och ting. Att jag hade haft henne att ringa när jag bara ville prata. Hon hade nog varit sååå GLAD när hon hade fått reda på att hon skulle bli mormor och att de skulle få ett barnbarn.

Jag undrar hur denna, lilla, älskade mini-människa ser ut? Vad den tycker om? Om den är lång, eller kort? Vem den blir mest lik utseendemässigt? Samtidigt som jag nu sitter och skriver det här inlägget känner jag bebisen sparka och knuffas därinne <3

Tänk att det här barnet har valt oss som sina föräldrar.

Jag känner mig förändrad. Känner mig så lugn, tillfreds, känsligare, mognare. Känns som att jag har vuxit med den här livslånga-livsomvälvande-största uppgiften i livet. 

Att få vara förälder är nog den finaste uppgiften man kan få här i livet.

FB_IMG_1446414493434

En mysig helg

Måndag och veckans första arbetsdag. Helgerna bara springer förbi. Men det var en jättetrevlig helg :)

I fredags var vi och handlade och gjorde lite ärenden och så var vi även förbi kyrkogården och tände ljus i minneslunden för våra älskade Mammor och i lördags fyllde sambon 25… 😉 igen 😉

20151030_114630

Så då hade vi tårtkalas tillsammans med ett par grannar. Vilket var jättetrevligt! Sen blev det presentöppning :) Jag hade köpt en mekpall, alltså att ha och sitta på när han är i garaget och håller på och fixar med sin bil.

biltema

Tyckte att pepitamönstret passade han som handen i handsken, då både han och jag gillar det.

Och så passade jag på att göra en Halloween-pumpa :)

20151030_210931

Och idag har jag och kissekatten haft en hemma-dag. Vi har bl.a varit ut och gått tillsammans. Det tar lite tid att gå med henne i koppel, men hon är så duktig ändå! Hon passade på att klättra lite i träd (som hon älskar) också. Det gick bra att gå med henne ända tills hon fick syn på vår lilla badsjö… Då vände hon om och sprang hemåt 😉 :) hahah. Hon trodde väl att hon skulle bli tvungen att bada stackaren… 😉 Sedan satt vi och njöt i solen en bra stund. Det var över 12 grader varmt! En helt underbart, härlig dag som man verkligen inte är van vid i början av november.

20151102_112142

Såhär låg lyxliraren och gottade sig när jag klev upp imorse :)

En klänning Mamma skulle älskat

Igår när jag och mina mostrar var på den där affären med alla vackra klänningar så hittade jag en klänning som jag vet att Mamma hade älskat. Det var en typisk Mamma-klänning. Jag kunde i princip se henne i den, klänningen var verkligen min Mamma. Om jag hade varit en aningens mindre hade jag köpt den, helt klart. Så jag hoppas verkligen att den är kvar om ett par månader, då köper jag den, var så säker :)

20151024_172822[1]

Förresten notera skylten bakom mig i spegeln ”Fotografering EJ tillåten” hihihi 😉

Jag drömde om Mamma… <3

 Efter att jag hade jobbat klart idag gick jag och la mig en stund på sängen och somnade.

Jag drömde om Mamma. Att hon levde, och att allt var som vanligt igen. Jag drömde att hon såg så frisk, välmående och glad ut. Hon hade på sig en klarröd kavaj med en vit blues under, och ett par rosa jeans. Till det hade hon ett par sandaletter i olika rosa färg. Jag minns att jag i drömmen sa till henne: ”Vad finklädd du är mamma, det var längesedan jag såg dig så uppklädd”.

Vi stod och pratade mitt ute på vägen, närmare bestämt E18 (!) mot Norrtälje… (Kan nog ha att göra med att jag har varit där hela veckan och jobbat). Sen satt vi helt plötsligt i mammas bil som hon körde när hon levde. Det var mamma som körde, jag satt bakom henne i baksätet och bredvid mig satt en av mina mostrar. Vet inte vart vi var på väg, men helt plötsligt kom vi till ett vägarbete. Hela vägen var full av diverse olika avstängningsskyltar (dock var dem gjorda utav mjukplast (läs: leksaks-avstängningar) och var typ 50 cm höga så de blåste lätt omkull, helt snurrigt, jag vet 😉 ).

I drömmen var mamma glad, sprallig och hon skojade med folk. Jag minns att hon frågade mig om hur det hade varit på Mormors begravning. Jag sa att det var fint men att jag hade gråtit mycket. I drömmen var det inte som att mamma var död, utan hon hade bara varit bortrest ett tag, men nu kommit tillbaka hem igen.

Pappa var också med i drömmen. Han bodde i en lägenhet som gick att ”höja och sänka”. Alltså HELA lägenheten gick att höja upp eller sänka ner. Och då var det så fiffigt att den tillhörande lilla gräsplätten han hade följde med den också.

Helt plötsligt var jag och sambon och tittade på hus. Och på något konstigt vänster bestämde vi oss för ett litet, ljust, ljust-gult trähus som var byggd (det här låter crazy) på ett gammalt tågspår som inte användes längre. Konstigt om något! Men de som bodde där, eller rättare sagt hade bott där verkade vara nöjda och glada. Och tyckte INTE ALLS att det var någon konstig plats att bygga hus på… :/ öh okej…

Ja hörrni, drömmar är konstiga ibland. Men det som känns så himla bra, är att jag drömde om Mamma igen. Var ett tag sen sist. Och att hon verkade må så bra, och att livet hade liksom bara börjat för henne. Det hade börjat om på nytt. Och i verkligheten var det ju så det skulle bli, det trodde vi ju allihop. Mamma skulle bli frisk från sin njursjukdom. Men så blev det inte precis, långt därifrån… :'(

Jag är glad att jag drömmer om henne. Och jag tror att hon ”besöker” mig på det sättet. Det känns tryggt att tro så. Hon vill nog tala om att hon mår bra nu, och att hon finns fortfarande kvar, vi kan bara inte se henne <3