Där mitt hjärta bor

Det finns flera olika ställen och platser som ligger mig extra varmt om hjärtat. Jag tänkte skriva och berätta om några av dem.

Vätö – Landstället

Här var jag för allra första gången då jag bara var några veckor gammal, vilket alltså måste ha varit någon gång i augusti 1985. Sedan dess har jag och min familj spenderat så gott som nästan varje helg under sommarhalvåren och möjligtvis varannan helg under vinterhalvåren där. Så man kan säga att jag har två barndomshem, Täby och Vätö. Jag kan nog inte förklara HUR mycket vårat lantställe betyder, men det är en hel del.

Under veckorna bodde vi i barndomshemmet i Täby, och på lantstället spenderade vi helgerna och skolloven. Jag har så mycket vackra minnen härifrån, och fler hoppas jag att det kan bli, i sällskap av Lillhjärtat och min man!

20130717_205457

Jag för några födelsedagar sedan

20130607_123832

Lilla sjön <3

Täby

Mitt barndomshem är ett grönt kedjehus i ett kvarter som byggdes under 80-talets början. Och hur många gånger jag än har flyttat, så kommer det alltid att vara ”hemma” för mig. Och trots att jag har flyttat både en och två gånger i mina dagar, så har huset i Täby alltid känts som ens ”fasta punkt”. Det är dit som man alltid har återvänt liksom.

Att växa upp i dem kvarteren var en väldigt trygg och harmonisk uppväxt. Mycket kompisar i samma ålder som en själv, lekplatser, grönområden och en kvarterspool (lyxigt va!) låg inom gångavstånd.

Täby baksida 2

Baksidan på barndomshemmet

Burvik – Farmor- och farfars stuga vid Bottenviken

Åhh ljuvliga Burvik! Som jag kan sakna det! Den stugan fick vi låna av min farmor och farfar och bo i när vi kom upp om somrarna. Jag vet inte hur många födelsedagar jag har firat däruppe i stugan vid den norrländska kusten, tillsammans med mina släktingar. När vi nuförtiden är uppe i Norrland hos släkten och hälsar på, känner jag alltid att jag bara måste åka till stugan som min farmor och farfar ägde för länge sedan. Bara att få vara därute vid kusten. Vandra på stranden, leta efter vackra stenar och titta efter hjortron i skogarna däromkring och bara njuta. Och nu när jag själv har blivit mamma och min egen mamma tyvärr inte finns med oss längre, så känns det på något sätt som att det är ännu viktigare att åka till stugan. På något oförklarligt sätt så känns min egen mamma så närvarande där.

20130719_133246 Jag och Wilma Burviksstranden Jag posar Bureberget Stranden Burvik 1
Utsikt Bureberget
20140714_143151

20150707_153018

20160730_105311 20160730_111304

Förklaring överflödig 😉

Mitt och vårat hem – Lillhjärtats barndomshem – Torsåker

Vi har verkligen kommit oss väl tillrätta här uppe norr om Dalälva´. När jag berättar för nya människor som man träffar (som inte känner till ens liv vi hade nere i Stockholm) om att vi är uppflyttade ifrån storstan brukar jag ofta få höra: ”Men oj vad modigt gjort!” Och ja, jag kan nog hålla med. För vi lämnade ju faktiskt allt som vi var vana vid, och allt som kändes ”hemma”. För att ge en annan del utav vårat vackra land en chans att få kalla sig för just hemma. 

Med naturen runt knuten, fågelkvitter utanför dörren och stora stjärnhimlen ovanför, känner jag att vi har fått en helt annan livskvalitet. Och det är en fin tanke att kunna ge sitt barn allt det här.

Vi trivs som fiskarna i vattnet!

20141116_143830 20141225_105804 20141226_150743 20150315_124451

20151103_154143 20160704_124835 20160918_182457 20160925_185506 20161112_114228

Tankar om det som var, men nu bara är en dröm

Tänk att få vandra med dig vid min sida, och även om jag inte kan se dig, så är du ändå närvarande, i mina tankar.

I mina tankar vandrar vi gatan fram, vi pratar om ditt och datt och om ingenting. Solen skiner, fåglarna kvittrar och allt är fint.

~

Soliga dagar får mig alltid att tänka på Mamma. Då hon älskade solen, och tog varje tillfälle som gavs till att njuta av dess strålar. Nu när jag själv är mamma, så kan jag se mycket av min mamma i mig själv. Det fina med att vara ute i naturen, att sitta i en skogsdunge som fullkomligt badar i sol och bara njuta. Rofylldheten som lägger sig som ett täcke över mig av att gå en kvällspromenad. Att gå förbi utanför på gatan och blicka in hos folk, och fundera över hur dem lever och vad dem gör.

Under en hyfsat lång period nu har jag drömt en hel del om mitt barndomshem och i området där jag själv växte upp. I drömmarna är jag tillbaka, och allt är som förut, fast ändå inte.