Vi längtar efter dig! <3

Nu börjar längtan efter vårat lilla älskade barn nästan bli outhärdlig! Jag längtar sååå efter att få träffa honom/henne. Tänk er när man får se och hålla sitt lilla barn för allra första gången, VILKEN LYCKA! 

Här är några bilder från min gravid-resa:

20150715_204814

Bebismagen i vecka 15+5. Här var den inte så stor, men jag tyckte att den var jättestor eftersom den hade ju inte varit större än såhär förut.

20150819_082904

Magen i vecka 20+5

20150831_113850

Här är bebben och jag i vecka 22+2

20150918_215447-1

Magen i vecka 25+0

20151006_111219

Vecka 27+3

20151029_151240

Inte så långt kvar nu… I vecka 30+5

20151201_144836

I vecka 36+6

20151224_134003

På julafton 2015 i vecka 38+5

20151231_223628

Och den senaste bilden på magen, nyårsafton 2015 i vecka 39+5

Det allra finaste

Det här inlägget kommer nog med all säkerhet att bli ett av mina längsta 😉

Länge, länge har jag tänkt att skriva det här, men jag har skjutit på det och inte tagit mig tid till det. Men nu så.

~~~

Jag är så bauta – superduper – överlycklig – kan inte tro det är sant – nypa sig i armen – känsla över att jag är Gravid. Kroppen är sååå fascinerande! Att min kropp kan klara av att bära ett barn i 9 månader. Från det där pyttepyttemini-lilla embryot till att det faktiskt om några veckor är en fullt utvecklad, riktig bebis! Det är helt otroligt tycker jag.

Att bli Mamma är något jag längtat efter ett bra tag. Men det har varit så mycket annat.. Det är så mycket som ska stämma in… Och så har inte tiden varit den rätta helt enkelt.

Tänk att jag snart kommer att kunna kalla mig själv för Mamma… Det är så STORT. Större än vad jag någonsin kan förstå. Har ännu liksom inte riktigt förstått att jag är gravid…

9 månader… Det är en lång tid, men samtidigt så kan den inte gå fortare. Vissa dagar känns det som att tiden springer förbi, och man inte riktigt hinner med. Men jag tror att man behöver verkligen dem här månaderna på sig för att mogna. Kroppen ska mogna och kunna utveckla ett barn. Och så ska även knoppen göra. För det handlar nog minst lika mycket om den psykiska mognaden, som om den fysiska.

Men samtidigt i all den här lyckan så finns det en sorg. Jag önskar så att min älskade Mamma hade levt, och fått vara med om detta. Att hon och Pappa skulle få bli morföräldrar tillsammans. Att dem två skulle få dela den lyckan och den glädjen som det innebär. Mamma fattas mig. Hon fattas pappa och mig. 

Jag önskar så att jag hade haft Mamma att ringa när jag undrar över saker och ting. Att jag hade haft henne att ringa när jag bara ville prata. Hon hade nog varit sååå GLAD när hon hade fått reda på att hon skulle bli mormor och att de skulle få ett barnbarn.

Jag undrar hur denna, lilla, älskade mini-människa ser ut? Vad den tycker om? Om den är lång, eller kort? Vem den blir mest lik utseendemässigt? Samtidigt som jag nu sitter och skriver det här inlägget känner jag bebisen sparka och knuffas därinne <3

Tänk att det här barnet har valt oss som sina föräldrar.

Jag känner mig förändrad. Känner mig så lugn, tillfreds, känsligare, mognare. Känns som att jag har vuxit med den här livslånga-livsomvälvande-största uppgiften i livet. 

Att få vara förälder är nog den finaste uppgiften man kan få här i livet.

FB_IMG_1446414493434