Vad är det för väder ute idag? – Det är bara väder.

Häromdagen kom jag att tänka på en sak, tänk vad mycket man bryr sig egentligen om saker som man ändå inte kan styra över. Som vädret t.ex. Det är ju verkligen en sådan där grej som man bara får lov att acceptera, vare sig man vill eller ej. När jag vaknar på morgonen är det bland det första som jag kollar i telefonen, vad det ska bli för väder. Tänk egentligen att något sådant alltför ofta får ”styra” våra liv? Förstår ni vad jag menar? Att något som vädret, som vi verkligen inte kan styra över ett endaste dugg, styr över oss? Och när jag menar styr över oss så gör det ju det. Ska vi sitta utomhus och äta? Nä det kommer att börja regna. Nä det är kallt. Nä det blåser. Osv osv. Samtidigt så är det ju helt självklart. För vem vill sitta ute och äta i regnet liksom?!

Jag minns när man var liten och man var ute och lekte med sina kompisar. Då var det bara väder helt enkelt. Varken bra eller dåligt. Jag tror inte att man brydde sig så mycket om det, inte som man gör nuförtiden iallafall. Regnade det, ja då gjorde man det bästa av det vädret. Som att t.ex hoppa i alla vattenpölar man såg. Var det varmt och soligt, ja då badade man. Var det snö och vinter, då åkte man pulka, miniskidor och byggde snögubbar. Man tog helt enkelt tillvara på det bästa för stunden. 

Ibland önskar jag att jag kunde tänka lite mer så, att är det regnigt så kan man fortfarande göra roliga saker utomhus (beror dock på hur mycket det regnar). Men förstår ni hur jag menar?

Årslista update!

Jag tänkte skriva litegrann och berätta om hur det går med mina mål för 2017. I årslistan jag skrev i december 2016 hade jag bl.a som mål att läsa fler böcker, att påbörja något stort/litet projekt kring huset/med huset, att hitta ett jobb och ev. distansplugga mer. Så, hur har det gått so far?

Jo med bokläsandet måste jag säga att det har gått bra! Jag och Lillan besöker regelbundet bibblan där vi lånar både pekböcker och böcker som är mer anpassade för mamma :). För närvarande har jag två böcker på gång :)

Husprojekten då? Hur har det gått/går på den fronten? Nja där har det inte hänt så mycket. Men året är ju inte slut ännu! 😉

Och med jobbsökandet måste jag säga att det går framåt! Varit på flera olika intervjuer, vilket känns toppen, så det är bara att hålla tummar och tår!

Med pluggeriet har jag tagit en liten paus, dock bara en tillfällig sådan! För jag är riktigt sugen på att begrava näsan i böckerna igen! Jag vill upptäcka nya områden, utmana mig själv och man blir ju aldrig för gammal för att lära sig nya saker och ting! Dock känner jag att jag vill inte hasta in i något, utan vill verkligen kunna ge 100 % och vara fokuserad till 100 %. Med andra ord, det måste det vara ett/en intressant och engagerande ämne/kurs, som får en att känna att jag valde rätt riktning :)

Hemma hos mina farföräldrar- tankar från mitt 8-åriga jag

Fast det har passerat många år sedan min Farmor reste till Nangijala, så kan jag fortfarande så väl minnas hur det kändes att komma hem till Farmor och Farfar om somrarna. Kokkaffet som spred en hemtrevlig doft i köket, övervåningen med den lilla gäst-toaletten som fanns till vänster ovanför trappan där vi alltid brukade stå och borsta tänderna. Alla kort och bröllopsbilder som stod på rad efter varann högst upp på bokhyllan i vardagsrummet. De små porslinsfigurerna som även de bodde i bokhyllan, och som jag tyckte så mycket om att titta på. Och inte att förglömma: Clownen Charlie som hade sin plats på kökssoffan.

Farfar som så ofta satt vid köksbordet med en tallrik blåbärsgröt framför sig och ljusugnsbröd i handen när jag och mina föräldrar kom in i köket om morgnarna. Och Farmor som jag minns henne ståendes och baka bröd eller småkakor vid bakbänken vid fönstret. Och de höga köksskåpen som gick nästan ända upp till taket. De gröna vida glaskopparna som mina farföräldrar sedvanligt drack kokkaffet ur.

Jag minns att det fanns speciellt en leksak som vi barn var så förtjusta i, nämligen en leksakstraktor som var ganska stor och som man kunde sitta och trampa runt på, som hade sin boplats under farstubron. Den slogs vi nästan om haha 😉

Där mitt hjärta bor

Det finns flera olika ställen och platser som ligger mig extra varmt om hjärtat. Jag tänkte skriva och berätta om några av dem.

Vätö – Landstället

Här var jag för allra första gången då jag bara var några veckor gammal, vilket alltså måste ha varit någon gång i augusti 1985. Sedan dess har jag och min familj spenderat så gott som nästan varje helg under sommarhalvåren och möjligtvis varannan helg under vinterhalvåren där. Så man kan säga att jag har två barndomshem, Täby och Vätö. Jag kan nog inte förklara HUR mycket vårat lantställe betyder, men det är en hel del.

Under veckorna bodde vi i barndomshemmet i Täby, och på lantstället spenderade vi helgerna och skolloven. Jag har så mycket vackra minnen härifrån, och fler hoppas jag att det kan bli, i sällskap av Lillhjärtat och min man!

20130717_205457

Jag för några födelsedagar sedan

20130607_123832

Lilla sjön <3

Täby

Mitt barndomshem är ett grönt kedjehus i ett kvarter som byggdes under 80-talets början. Och hur många gånger jag än har flyttat, så kommer det alltid att vara ”hemma” för mig. Och trots att jag har flyttat både en och två gånger i mina dagar, så har huset i Täby alltid känts som ens ”fasta punkt”. Det är dit som man alltid har återvänt liksom.

Att växa upp i dem kvarteren var en väldigt trygg och harmonisk uppväxt. Mycket kompisar i samma ålder som en själv, lekplatser, grönområden och en kvarterspool (lyxigt va!) låg inom gångavstånd.

Täby baksida 2

Baksidan på barndomshemmet

Burvik – Farmor- och farfars stuga vid Bottenviken

Åhh ljuvliga Burvik! Som jag kan sakna det! Den stugan fick vi låna av min farmor och farfar och bo i när vi kom upp om somrarna. Jag vet inte hur många födelsedagar jag har firat däruppe i stugan vid den norrländska kusten, tillsammans med mina släktingar. När vi nuförtiden är uppe i Norrland hos släkten och hälsar på, känner jag alltid att jag bara måste åka till stugan som min farmor och farfar ägde för länge sedan. Bara att få vara därute vid kusten. Vandra på stranden, leta efter vackra stenar och titta efter hjortron i skogarna däromkring och bara njuta. Och nu när jag själv har blivit mamma och min egen mamma tyvärr inte finns med oss längre, så känns det på något sätt som att det är ännu viktigare att åka till stugan. På något oförklarligt sätt så känns min egen mamma så närvarande där.

20130719_133246 Jag och Wilma Burviksstranden Jag posar Bureberget Stranden Burvik 1
Utsikt Bureberget
20140714_143151

20150707_153018

20160730_105311 20160730_111304

Förklaring överflödig 😉

Mitt och vårat hem – Lillhjärtats barndomshem – Torsåker

Vi har verkligen kommit oss väl tillrätta här uppe norr om Dalälva´. När jag berättar för nya människor som man träffar (som inte känner till ens liv vi hade nere i Stockholm) om att vi är uppflyttade ifrån storstan brukar jag ofta få höra: ”Men oj vad modigt gjort!” Och ja, jag kan nog hålla med. För vi lämnade ju faktiskt allt som vi var vana vid, och allt som kändes ”hemma”. För att ge en annan del utav vårat vackra land en chans att få kalla sig för just hemma. 

Med naturen runt knuten, fågelkvitter utanför dörren och stora stjärnhimlen ovanför, känner jag att vi har fått en helt annan livskvalitet. Och det är en fin tanke att kunna ge sitt barn allt det här.

Vi trivs som fiskarna i vattnet!

20141116_143830 20141225_105804 20141226_150743 20150315_124451

20151103_154143 20160704_124835 20160918_182457 20160925_185506 20161112_114228

Äpplet faller inte långt från trädet…

Tänk hörni, vad ens tycke och smak förändras med tiden! Det är så mycket som jag nuförtiden tycker om, som jag inte favoriserade (milt uttryckt 😉 ) när jag var yngre.

Som ex. loppisar och antika saker. Det har ju nästan blivit lite av en ”fluga” nuförtiden, att inreda lantligt som andas vintage och retro (jag själv är ett stort fan av just det!). Jag minns såväl förr i tiden, när Mamma berättade att hon hade hittat något antikt som hon blev stormförtjust i, då skakade jag mest på huvudet och kunde för mitt liv inte förstå varför det var så skoj med gamla saker?! Men ett, tu, tre så är jag likadan själv! Äpplet faller ju inte långt från trädet brukar man ju säga, och ja, det ligger nog någonting i det 😉 :)

Det finns en affär (läs: loppis) uppe på byn som jag har planerat att vi (jag och lilla damen) ska besöka inom en snar framtid, och ni må tro vad jag längtar!

Jag har en hemlig dröm (ja nu är den ju inte hemlig längre haha 😉 ) om att packa bilen och bege mig iväg med familjen på en roadtrip genom sommar-Sverige. Att stanna till där vi känner för det, och inte behöva tänka ett dyft på vare sig ekonomi eller tid. Att ha plånboken och tiden till att besöka diverse olika loppisar, marknader av olika slag, sevärdheter osv osv. Det vore nåt!

Tankar kring bilkörning

Som ni kanske vet så bor ju jag och familjen ute på landsbygden och har därmed en bit att köra till affären. Vilket gör att man åker inte i onödan om man säger så.

Som ex. häromdagen när jag pratade med pappa/morfar om att vi hade ätit hemmagjord pizza till middag, och han lät så förvånad över att jag hade gjort pizzadegen själv också! Och då sa jag att eftersom vi har en liten bit att åka för att komma till affären + att man åker ju helst inte bara för att köpa färdiggjord pizzadeg heller, så var det bra mycket smidigare, enklare, godare (och billigare!) att göra egen såklart! Det är ju i princip bara vetemjöl, mjölk, lite salt, matolja och ev. lite vatten i degen. Alltså ingredienser som vi oftast brukar ha hemma iallafall :)

Det var precis som den där gången för några veckor sedan som jag blev så fruktansvärt sugen på Semmelwraps… Inte orkar jag då fara till konditoriet bara för att köpa mig ett par, näe då är det bra mycket skojigare att baka egna! Jag gillar ju dessutom att baka, så mig gör det ingenting att jag slapp åka iväg :)

Och det blir ju så när man har ett antal mil till närmaste affär, ja då försöker man ex. kombinera handlingen med någon annan aktivitet som ända ska göras. T.ex. som på tisdagar då jag och Lillan brukar vara på Öppna Förskolan, då passar vi oftast på att handla sedan på vägen hem. Eller som när vi åker och har babysim, ja då passar vi oftast på att tanka bilen.

Genom att försöka att förminska bilkörningen (så gott det går) sparar vi både på miljön, tiden (som man kan lägga på något annat) och så blir det mer kvar i plånboken, och det är ju inte helt fel 😉 Det gäller att hitta sätt där det går att spara pengar.

ibland kan jag tycka att det är synd att det inte går någon buss där vi bor. Det hade varit trevligt om det hade funnits en busslinje som går, så om man skulle vilja ta bussen upp på byn en dag, så hade man iallafall möjligheten. Men när man väljer att bosätta sig ute på landet, ja då får man vackert sätta sig i bilen om man ska iväg, vare sig man har lust eller ej.

I och med att vi har valt att bo där vi bor, så har ju vi sagt nej till vissa bekvämligheter, som t.ex bussar, och närheten till affärer.

Dock har ju vi något som vi personligen värdesätter högre, och det är att vi har skogen runt knuten. Vi har stjärnklara nätter, frisk luft, vi hör fåglar som kvittrar och björkarna som susar. Det är livskvalitet för mig. 

När man väljer att flytta så får man ju samtidigt väga för- och nackdelar med dit man flyttar. Vi har ju som sagt långt till de flesta bekvämligheter, men vi har istället nära till andra saker och ting, saker och ting som ger mig och oss livskvalitet.

Om vi istället hade bott inne i stan, eller uppe på byn (våran stora stad 😉 ) så hade vi haft nära till mycket, dock inte till det som jag vill ha nära till. Jag personligen bor hellre en bit bort från saker och ting, där jag får ha det lugnt och tyst runtomkring mig, och vill jag ha fart och fläkt, då är det ju bara att hoppa in i bilen och bege mig upp på byn.

Stjärnhimlen ger mig svindel

Att ligga på rygg utomhus mot den vita snön, fullt påpälsad med varma kläder en iskall januarikväll och betrakta stjärnhimlen högt, högt däruppe, kan nästan göra att en får svindel. Eller att sitta på en snötäckt sten i skogen och studera trädtopparna, kan även det ge mig svindel. Tänk så små vi är på denna planet egentligen, men i vårat eget universum är vi i ”centrum”. Och allting går om och om igen. Föds vi, så dör vi också. Livets gång för allt levande. Sorgligt men sant. Det enda vi med säkerhet vet, är att vi någon gång kommer att lämna denna jord. Men tills dess hoppas jag att det dröjer länge, länge.

stjärnhimmelhjärta

Ju äldre vi blir, desto större perspektiv och förståelse får vi till saker och ting. Det enda som egentligen spelar någon roll är allt det vackra i livet. Det som gör det värt att leva. Kärlek, glädje, gemenskap, respekt…  sådana viktiga och stora saker.

Just nu, denna stunden, detta nuet har jag att vara tacksam över.

20160704_124835

En årstid – olika upplevelser

Vilken stor skillnad det är på hur vi upplever de olika årstiderna beroende på var man bor och befinner sig. Som t.ex vintern. Bor eller befinner man sig inne i städerna, där ofta den vackra, vita snön alltför snabbt övergår i slask vill man bara att vintern ska ta slut och istället övergå i vår. Men bor man på landsbygden där oftast den vackra, vita snön ligger kvar något längre (och inte med ens blir till slask) får det gärna vara vinter-väder ett tag till.

Titta på de här bilderna. Båda är bilder på vår svenska vinter. Men ändå så olika.

20170105_125620

Landsbygd…

slask-spindelplan

Stad…

Innan vs. efter barn

Jag vet att jag har skrivit en sådan här lista förut, men här kommer ytterligare en till, om sådant som är ”på tapeten” hemma hos oss nuförtiden.

Insikter innan vs. efter barn:

Innan:

Det fanns en tid i livet (den är inte alltför långt borta egentligen, dock känns den som ljusår bort) då man behövde ställa alarmet på sin mobil för att komma upp i tid.

Efter:

Ställa alarmet på mobilen kan jag strunta i nuförtiden :) Vi har ett eget litet ”alarm” som väcker oss i tid varje morgon.

~

Innan:

Förr i tiden (innan barn vill säga)tyckte jag att det kunde vara så stökigt när man kom hem till någon som hade barn. Det låg ju liksom leksaker och grejer slängda lite överallt och ingenstans.

~

Efter:

NU förstår jag hur den mamman eller pappan tänkte. det är absolut ingen idé att städa för om 0,2 sekunder är det kaos igen.

~

Innan:

Egentid var väl någonting man i stort sett hade hela tiden förut?

Efter:

Att gå och handla, helt själv på affären, och kunna stå och smygläsa tidningarna i tidningsstället utan att bli avbruten. Det ni.

~

Innan:

Diverse kroppsvätskor (ni förstår nog vilka jag menar) innan man fick barn var bara så äckligt så det inte var klokt. Och speciellt någon annans! (Menar den tiden som jag arbetade på småbarnsavdelningen på en förskola, HEJ dubbla plasthandskar vid blöjbyte liksom).

Efter:

NU om något är jag avslappnad till vad allt vad kroppsvätskor heter. Lite kräk eller snor på ens tröja, vad gör väl det? Värre katastrofer har väl skett?

~

Innan:

Minns när man kunde sitta på toaletten ifred och filosofera över livet.

Efter:

Sitta ifred på toaletten nuförtiden? Ja när mannen är hemma, annars ICKE. Direkt är Mammas hjärta där och öppnar blöjhinken (och om det vill sig illa plockar ut innehållet ur den innan jag hinner stoppa henne…), ställer sig bakom mig och tittar ner i toaletten (och funderar väl troligtvis på varför jag sitter där för), öppnar mitt badrumsskåp och plockar ut det som hon kan få tag i, öppnar pappans badrumsskåp och kikar in, tittar ner i toaletten igen och försöker kasta i det hon håller i handen.

~

Innan:

När jag får barn ska barnet bara sova i sin egna säng. Och jag ska inte ge mitt barn onyttigheter innan en viss ålder och bla bla, bla… Mm jo visst…  Det gick ju sådär med det.

Efter:

Sova i egen säng för all del, men vad gör man när dottern vaknar mitt i natten och vägrar somna om, och man själv har sovit en dryg timma, inte ställer man sig då och försöker natta om henne (när man vet att sover hon mellan oss så somnar hon om klockrent).

Och det där med att jag ska inte ge mitt barn onyttigheter innan en viss ålder. Ja precis. Efter 5 månader var det kört med den saken 😉

~

Ja man kan tycka och tänka en hel massa innan man fått barn, och det är ju egentligen bara en massa gissningar om hur man tror att föräldraskapet kommer att vara och inte vara, och hur man kommer att göra och inte göra. En gammal lärare till mig sa en gång: ”Jag tror att varje normal funtad människa gör för sitt barn vad hon anser är bäst i den situationen som råder, och med de förutsättningarna som hon har”. Väldigt klokt sagt tycker jag!

Leva här och nu- lättare sagt än gjort

Tänk att ju äldre man blir, desto oftare kommer man på sig själv med att sitta och tänka tillbaka till barndomens tid. Och speciellt nu, sedan jag själv blivit Mamma. Och vad svårt det egentligen är att leva i nuet. Här och nu. Antingen tänker man tillbaka på det som varit, eller så funderar man på det som skall komma. Barn däremot, de är EXPERTER på att leva här och nu. Vi skulle nog alla må bättre av att försöka vara här och nu, även i tankarna. Försöka tänka mer som barnen gör. Vara nyfikna. Och inte oroa oss så mycket över saker och ting. Och speciellt inte över de sakerna som vi ändå inte kan påverka. Livet blir som det blir.

Det bästa jag vet är att umgås med vår dotter. Och jag känner att tiden springer iväg. Alltför fort. Jag vill hinna omfamna varje ögonblick.