Hemma hos mina farföräldrar- tankar från mitt 8-åriga jag

Fast det har passerat många år sedan min Farmor reste till Nangijala, så kan jag fortfarande så väl minnas hur det kändes att komma hem till Farmor och Farfar om somrarna. Kokkaffet som spred en hemtrevlig doft i köket, övervåningen med den lilla gäst-toaletten som fanns till vänster ovanför trappan där vi alltid brukade stå och borsta tänderna. Alla kort och bröllopsbilder som stod på rad efter varann högst upp på bokhyllan i vardagsrummet. De små porslinsfigurerna som även de bodde i bokhyllan, och som jag tyckte så mycket om att titta på. Och inte att förglömma: Clownen Charlie som hade sin plats på kökssoffan.

Farfar som så ofta satt vid köksbordet med en tallrik blåbärsgröt framför sig och ljusugnsbröd i handen när jag och mina föräldrar kom in i köket om morgnarna. Och Farmor som jag minns henne ståendes och baka bröd eller småkakor vid bakbänken vid fönstret. Och de höga köksskåpen som gick nästan ända upp till taket. De gröna vida glaskopparna som mina farföräldrar sedvanligt drack kokkaffet ur.

Jag minns att det fanns speciellt en leksak som vi barn var så förtjusta i, nämligen en leksakstraktor som var ganska stor och som man kunde sitta och trampa runt på, som hade sin boplats under farstubron. Den slogs vi nästan om haha 😉

Välkommen våren!

Vårdagjämning och den första vårdagen är kommen. Välkommen våren, du är efterlängtad! Dock känns det en aning lustigt att välkomna våren idag när det snöar som bäst utanför!

Idag har jag och min älskade fjorton-månader-och-15 dagars-dotter varit iväg på en arbetsintervju. Ja ni vet, det ska ju börjas i tid 😉 Så nu gäller det bara att hålla tummar och tår så får vi se hur det går :)

Helgen som var förflöt ganska snabbt förbi. I lördags arbetade jag ett par timmar på en förskola i närheten. Och igår, söndag var vi ute på tomten hela familjen. Jag och gubben krattade en del löv och njöt av det vackra vårvädret och Lillan gick premiärpromenad i sina nya, fina gympaskor :) och vi hittade en hel del spännande pinaler må ni tro :) Bl.a en fin stor grankotte (en av få kottar som vi såg som ekorren inte hade smaskat i sig).

Internationella kvinnodagen

Internationella kvinnodagen.

En stor dag. Som behövs.

Men kamperna och uppmärksammande av kvinnors situation behövs varje dag. Året om.

För mig är det en dag som tills för bara några år sedan brukade passera ganska obemärkt förbi. En dag likt vilken annan dag som helst.

Men jag minns att just denna dag för 6 år sedan, var jag i skolan (det var när jag studerade till barnskötare på barnskötarutbildningen) tillsammans med mina klasskamrater, tjejer som killar (dock var vi kvinnor överrepresenterade där i klassen). Och vi pratade en hel del om den här speciella dagen, och vad den betyder för oss. Några tjejer som härstammade från andra länder, berättade att Internationella kvinnodagen var (och är!) i deras länder en större dag än deras egen födelsedag! Och att den firas något enormt världen över. Och jag tror att det var i och med det där och då, som jag fick ”upp ögonen” på riktigt för hur kvinnor världen över har det! Och att den här dagen behövs, nu kanske mer än någonsin. Med bl.a Trump som president i det mäktigaste landet i världen (USCH OCH FY), alla nedläggningar och försämringar inom förskola, vård,  omsorg och äldreomsorg…osv osv.

Hörrni låt säga att det aldrig i historien hade varit någon kamp för vare sig fri abort, lika lön för alla, daghem eller för den delen rätten till kollektiv service. Hur i hela friden hade världen då sett ut idag?! Det vill man knappt tänka på. Här kan man läsa mer om det.

Jag tror att ju äldre man blir, och desto mer medveten en blir om kvinnors rättigheter (och i vissa fall brist på!) desto mer kommer även den här dagen att betyda! Så känner jag iallafall.

Clara Lidström skrev ett läsvärt inlägg på sin blogg underbaraclaras.se idag om ”Vad en kvinna kan vara”. In och läs vettja!

Idag i tidningen kan man bl.a läsa om att Sverige är bäst i världen för kvinnor. Då sett till lönenivå, säkerhet och jämlikhet. Jag kan hålla med, men till en viss del. För det är fortfarande en bra bit kvar, innan vi har samma siffror som männen i våra lönekuvert. Det är en bra bit kvar tills jag vågar gå själv hem i natten och inte vara livrädd över att något ska hända mig. Det är även en bra bit kvar tills vi kan säga att det råder en jämlikhet mellan könen. Inom allting.

Ta bara det här med nedläggningen av Sollefteå BB, och att kvinnor erbjuds bilförlossnings-kurser genom ABF… Om vi vänder på rollerna, och det hade varit männen som skulle sätta barn till världen, ja då hade det nog knappast varit tal om vare sig nedläggning av BB eller bilförlossnings-kurser..

Och när vi ändå är inne på förlosdningsspåret, ska det inte råda jämlikhet även mellan länen här i landet? Har inte alla kvinnor, vart vi än bor, rätt till samma trygga förlossning och eftervård? JA tycker nog de flesta av oss (som är normalt funtade). Men varför ser det då inte ut så i praktiken?!

Och att det nu ser ut som det gör inom förlossningen år 2017 i ett av världens rikaste länder, det är banne mig skamligt! Jag anser att det är ett hån mot alla kvinnor i Sverige. Ett slag i ansiktet är vad det är!

Vid en förlossning, då kvinnan är som mest utlämnad, ja då behöver hon ju trygghet och stöd av kunnig personal mer än någonsin!

Summa summarum är att den här dagen behövs, kanske nu mer än någonsin, i detta till-en-alltför-stor-del-bakåtsträvande samhälle!

we all are wonder-womeninternationella kvinnodagen